Perpetuum.

Jag gav upp imorgon redan idag, varje dag.

Mindre god natt.


Ibland är jag helt jävla dum i huvudet. Som nu.
Jag vet att jag inte kan sova. Som nu.
Men jag sitter upp och är onödig. Som nu.
Jag borde ligga ner och blunda. Somna.

A clockwork silence (of the lame)

Hade min kanske näst finaste nattliga gäst på länge.

På håll.

På håll kunde jag höra hur någon sa till sin vän,
"...Du vet vad dom säger, Carpe Diem."
När jag hör det vet jag precis vad dom säger, men inte vad dom menar.
Att allt är förgängligt det vet jag, vet vi, alla vet.
Att påminna någon om att fånga dagen, att ta vara på livet,
är inget annat än en ny salva av ångest rakt upp i ansiktet.
Att leva i tidlöshet en stund har guld i mund.
...precis som dom säger.
...Nästan säger.

Samhörighet 2.

Ett demonstrationståg.
Stora skyltar, bestämda steg,
ingen säger något, alla bara går.
Åt samma riktning.
Tillsammans.
På skyltarna står det ingenting.


Tillfälle 22.

Rynkorna i pannan talade för sig.
Ett öga öppet, det andra fast i en dröm.
En tystnad som överröstade nyhetsankaret
i tv-rutan.

Intighet.
Men bara för stunden. Sådant liksom löses upp.
Det gör det alltid.


Fold.

...En läcker mix av ord och trix'
som får oss att satsa
när du vet att vi skulle ha lagt oss.

Under dammet.


Float on.



Nytt liv.

- Jag tar tag i mitt nya liv, har sprungit en halv mil.
- Vad kul. Jag jobbar fortfarande med mitt gamla.
- Jag tar tag i mitt nya liv, har sprungit en halv mil.
- Vad kul. Jag jobbar fortfarande med mitt gamla.

Myrstacken.

- Är alla myrorna släkt, mamma? 
- Ja, det är dom.
- Är alla människor också släkt?
- Nej...

Tur.

Idag hittade jag mitt åttonde fyrklöver för i år. 
Det sägs att fyrklöver ska bringa tur.
Möjligen var det precis tur att jag sprang på
ytterligare ett fyrklöver. 
Det kan också ha att göra med att jag 
har klippt ofantligt mycket gräs den här
sommaren. 

Det kan du ha i åtanke nästa gång någon gnäller
om att det inte finns några jobb, 
eller att du aldrig träffar några nya roliga människor.

För det är fan inte tur att jag håvade in ett åttonde fyrklöver.





Noggrannhet.

Äh, vafan tänker man,
det blir bra så.
Sen reflekterar man inte så
mycket mer över det.
Jeansen kan ligga i sängen
och läskburken kan stå på
bordet. 
Det blir bra så...

Men när det kommer till
musik, film och liknande
så är det som om allt helt 
plötsligt blir livsavgörande.

I mitt sinne
handlar det om att någon
eller några har lagt ner
väldigt mycket tid och resurser
på att skapa något för först och främst
sig själva. 
Något som andra sedan ska få ta del av.
Det är här sprickorna uppstår
så att en falskhet lyser igenom
när kvalitén inte uppfyller kraven

- om man har några.

En bekant till mig uttryckte sig om
sina starka känslor hon upplevt
efter att ha sett ett avsnitt av 
bonde söker fru.
För mig är det helt oförståeligt. 

...och det är här jag inser min förmåga
att genomskåda och kategorisera.
Eller min oförmåga att ha möjlighet
att sympatisera, om än ha förståelse 
ur ett empatiskt perspektiv.

Nidbilden många har då det
rör sig om umgänge, människor och 
vänner att musik och film skulle vara
mer betydelsefullt har jag inte heller förståelse för. 
Jag hör folk som tipsar mig om artister säga:
Gillade du min musik?
Helt oengagerade angående att med
omsorg välja sitt umgänge.
Men så länge det är din musik, 
är det viktigt.

Det blir bra så. 
...jeansen ligger fortfarande kvar,
läskburken står där.

Snart är också du redo att titta på
när bonde söker fru.



Tankeverksamhet.

Många lär sig av sina misstag.
Flertalet av dem skiter i vad det lärt sig
och gör om det.

Sådan är jag,
ibland.

Vitrutig skjorta och svart kaffe.

Herregud,
vad man gillar dem
som går på café helt 
ensamma. 

Inte de som inväntar en vän
eller bekant och
sitter med en kallnande kaffe.
Nej, inte dem.

Utan hon som sitter oberörd
av omgivningen försjunken i
någon viktig bok.
Eller han som sitter och sneglar
upp ur sin dagstidning
på allt annat som verkar
mer intressant än kungabröllopet.

Man kan vrida och vända det
till sin fördel när det kommer till
sådana människor.
Titta där, 
tänker man - Han har minsann inga vänner,
det har ju jag.
Nej men kolla, hon läser ju böcker och trivs
med sig själv i sin avskildhet. 
Åh, vad bra vi är
hon och jag. Vi behöver egentligen
inga vänner.

Ibland vill jag bara
spontant utmana caféfolk i
ett parti schack. 
Inte om döden som i Det sjunde inseglet.
Men kanske om ett litet näringsrikt
bakverk.




RSS 2.0